Innebandyblomman

Enda sen jag växte upp har jag kämpat med mitt dåliga självförtroende. Och det berodde på ganska avancerad mobbing. Jag var ganska sen av mig och var väldigt barnslig när jag var liten. Och det kan finnas en förklaring att min morfar tappade mig i stenplattor när jag var runt året. Han skulle kasta mig upp i luften och fånga mig men tappade mig när jag vände i luften, då spräckte jag skallen och jag fick  ligga lång tid på sjukhus. Mamma har berättat att dom bara fick titta på mig genom en glasruta. Ena halvan av huvudet var som en rutten apelsin och jag hade fått blödningar in uti skallen. Läkaren kunde  ju inte garantera något hur min framtid skulle bli men är kanske det ligger i att jag är som jag är. Vi flyttade runt väldigt mycket och vi hamnde i Linköping när jag var 5 år. Där började mobbingen. I början var det mest att dom retade mig för att jag var så liten. till att sedan mera gå på mer fyssiskt. När jag var sju år så var det ett par killar i tretton års ålder som i början verkade faktiskt vara shyssta. Men så var det var dom inte naturligtvis , dom sa att jag skulle få hänga med dom att bygga en koja i skogen, och självklart blev jag väldigt glad! för  jag var  ju så ensam så jag tog ju tillvara på varje sekund att ha "kompisar".

Jag följde med dom till skogen där tog dom fast mig och slog mig sen slängde dom ner mig på mage och la en så kallade lem på ryggen och stod och hoppade på mig, jag minns att det gjorde fasansfullt ont. Sen när dom var klara med det så tog dom fram ett rep, gjorde en hängsnara, och satte öglan runt min hals och började att fira upp mig.  Dom gjorde en så kallad skenhängning. Jag minns att jag var så rädd, och att jag trodde att jag skulle dö. Tänk er själva att vara 7 år och tro att man skall dö. Dom kallade mig fula saker och sa att jag var en värdelös skit som inte hade rätt att leva. Jag kissade på mig av räddsla  och dom bara skrattade åt mig. Jag minns inte hur länge dom höll på men det kändes som en evighet. Till sist kom det en dam som var ute med sin hund och såg vad som föregicks och skrek åt dom då flydde dom. Händelsen anmädes till dom sociala myndigheterna och på den tiden blev man prickad som det hette hos barnavårdsnämden, men mycket mer hände inte, dom kom undan billigt och jag får bära med mig det hemska  minnet för resten av livet.

Vi flyttade därifrån när jag var åtta år och hamnade i Uddevalla , även där blev jag mobbad till en början. Och det gick dåligt för mig i skolan och jag var bara bra  på var  gympan där var jag kung för var bra på idrott. Men då och då fick man höra även där , du skall inte tro att du är något.Vi bodde då på ett område som hette Hönseberget. Men som tur var flyttade vi därifrån till Bohusgården där blev jag kvar hela min uppväxt. Och i början så var jag rätt mycket ensam men 77-78 när jag skulle komma upp på högstadiet blev jag bekantad av punken det blev min räddning, Jag fick vänner på Bohusgården och på skolan, fick känna mig som en i gänget. Jag blev punkare och började få lite självförtroende helt plötsligt var jag någon. Men jag var så skadad av min uppväxt så min skoltid gick inte att reparera, jag hade blivit så sviken av dom vuxna så jag struntade helt i grundskolan, jag hade ett medelbetyg på 1.9 som ni fattar så kunde jag ju inte söka till det jag ville. Utan hamnade på verkstadskolan, men det ångrar jag inte nu. Jag fick lära mig ett yrke som jag är stolt över idag, jag är nämligen svetsare också. Och det jobbet har jag haft nytta av många gånger , när polare har velat ha svetsat rost inför besiktningar osv.

Så summan av kardemumman är att punken blev min tilltro och är en i dag. Jag försöker skriva låtar om orättvisor och kämpar för det även idag  som jag tog ställning till då. Jag ger aldrig upp om att vi skall få en bättre värld en den som vi lever i nu. Så jag vill till sist tacka ett par personer som gjorde att jag inte tog mitt liv när jag var ung , jag hade många funderingar skall ni veta. Så tack dom gamla punkarna i Uddevalla tack för att jag fick uppleva så mycket roligt med er. Jag skall aldrig glömma erat stöd och eran gemenskap , Kampen går vidare från generation till generation.......

Mvh Blomman