Innebandyblomman

När man funderar på livet så är det ibland som en bergodalbana, ibland är det upp ibland är det ner. Just nu är det bara uppåt för min del och det pekar spikrakt. Jag har aldrig mått bättre i hela mitt liv. Jag har gått ner 16 kilo , jag är ute och rör på mig, jag har fått jobb, jag är kär, jag har ett nytt lag att träna det mesta bara flyter och jag är så där äckligt glad. Men för ett år sen så var det mesta skit och jag mådde jättedåligt. Men den tiden är nerpackad i en säck och skall aldrig packas upp igen. Jag önskar att fler folk får må som jag gör nu men tyvär är inte livet en dans på rosor det skall gudarna veta. Och tänk så många barn det är som lider där ute, fy det är hemskt att tänka på. Jag själv känner att jag börjar få tillbaka känslor, jag blir berörd av saker som gör mig ledssen, förut hade jag ganska svårt att visa känslor, jag var rätt avtrubbad och ville inte visa hur jag mådde för en enda människa, jag visade inte om jag var ledssen , jag visade inte om jag var glad. Om jag visade något var det ilska, mot allt och alla. Jag blir arg nu med men inte på det sättet. Tex när folk skriver skit här. Varför ens bry sig? Det är ju bara fegisar som gömmer sig bakom en dataskärm pga av dålig självkännsla. Så varför skall jag hänga upp mig på dom ? Det är ju dom som mår dåligt som måste klaga jämt, jag kan bara radera skiten och lägga det åt sidan. Så just nu är livet fantastiskt och nu skall jag ut och gå i friska luften det är underbart bara det. Ha det gott mina vänner.